Svensk ordbok 2009, webbversion
verb tvingade äv. tvang, tvingat äv. tvungit, pres. tvingar
tving·ar1vanligen med partikel, t.ex.fram, på
uppnå (ngn fördel) genom att använda fysisk eller psykisk styrka
ofta om att uppnå bättre position
Nollhan tvingade sig till maktende lyckades tvinga sig fram till podiethon tvingade sig på dem○äv. om icke-levande företeelserJFRcohyponymtvinga
tankarna tvingade sig påtvinga sig fram (ngnstans), tvinga sig på (ngn/ngt)sedan 1584 i sin nuv. bet.2pressa sig
till viss handling; vanligen genom självövervinnelse
Nollhan tvingade sig att inte tänka på hennehon tvingade sig till koncentration på uppgiftentvinga sig (till ngt/att+V), tvinga sig (att+V)sedan 1697